tisdag 25 mars 2008

Klyftorna växer - också bland barnen

Idag skriver bl a DN om de växande klyftorna bland landets barnfamiljer. Det är Rädda Barnen som i sin årliga rapport beskriver hur barn i fattiga familjer marginaliserats allt mer sett över en 15-årsperiod, trots det generellt sett ökade välståndet.

Rapporten bygger på statistik från 2005, vilket naturligtvis är en brist. Under de senaste åren har det ju drivits fram förändringar som spätt på bankkontona för de alla rikaste, samtidigt som tumskruvarna dragits åt för de mest utsatta. Kombinationen av avskaffad förmögenhetsskatt, borttagen fastighetsskatt för de allra dyraste villorna och sänkt a-kassa och sämre sjukförsäkring sätter ju sina spår också bland landets barnfamiljer.

En del barn kommer att kunna åka med sina föräldrar på både en och två utlandsresor per år, medan andra bara får drömma om semester. Jag skulle tro att när Rädda Barnen om några år följer upp statistiken från 2008, så kommer de att se detta mycket tydligt.

Maud Olofsson vill möta detta genom att dra in barnbidraget för höginkomsttagare (SvD). Men förutom att det skulle leda till stora marginaleffekter, något som ju annars Olofsson inte gillar, så är det att börja i fel ände. Klyftorna mellan rika och fattiga barnfamiljer ökar eftersom klyftorna mellan rika och fattiga totalt sett i samhället ökar. Och det beror på skattesänkningarna, inte på barnbidraget.

Barnbidraget är inte till för att utjämna mellan rika och fattiga, utan för att utjämna mellan de hushåll som har barn och de som inte har det. Vill Olofsson komma åt de ökande klyftorna, så är det alltså skattesystemet hon ska gå på, och föreslå skattehöjningar för de 10-15 procenten av hushållen som har dragit ifrån kraftigt under de senaste 20 åren.

Men det är väl fåfängt att hoppas att hon ska förstå det.

För övrigt blev jag ju föremål för en smutskastningskampanj av TV3:s Insider i förra veckan. Jag utmålades som sjukskrivningsfuskare. Så är det inte. Visst har jag varit sjuk då och då under min riksdagstid, men aldrig så sjuk att jag inte kunnat arbeta. Jag har aldrig behövt stanna hemma från riksdagen på grund av sjukdom. Det är sanningen.

Ändå anklagades jag för fusk, eftersom jag inte kände till att riksdagsreglerna tydligen kan tolkas som att riksdagsledamöter ska anmäla om de är sjuka, även om de blir det på en helg eller under sommarledigheten. Detta trots att man inte förväntas vara i Riksdagen eller har några andra arbetsuppgifter den dagen.

Det är i så fall helt bisarra regler som inte finns någon annanstans. På vilken annan arbetsplats förväntas man sjukanmäla sig - och få karensavdrag - om man blir sjuk under semestern eller en söndag? Det är väl ändå ganska rimligt att det är samma villkor som gäller för riksdagsledamöter som för folk i allmänhet?

Nu håller Riksdagsförvaltningen på att reda ut vad som gäller, och vad som ska gälla i framtiden. Under tiden kan man fundera över journalistisk etik. TV3 gjorde en telefonintervju med mig som säkert var på över 20 minuter. Ur det klipper de några meningar, för att få mig att framstå i så dålig dager som möjligt.

Det kunde ha blivit ett riktigt karaktärsmord. Men det fick inte avsedd verkan, eftersom inga seriösa media hakade på. Aftonbladet ringde i onsdags, men den journalisten var nästan generad över att behöva fråga om saken, eftersom Insiders reportage varit så "förvirrat".

Så är det: duktiga journalister känner direkt på sig när en påstådd "skandal" är fabricerad och krystad. Det vet jag sedan min egen tid som journalist. Därför blev det inte större.

Det förstår nog de flesta medborgare också, och jag har bara fått åtta (8) mail av uppretade svenskar. De ska få svar, var och en.

De flesta journalister är duktiga, pålästa, seriösa. Men det finns ett fåtal som lever efter principen "kolla aldrig en bra story". De kan skarva hur som helst i intervjuer, och de bryr sig inte om fakta. En del kvällstidningsjournalister är sådana, även om jag tycker att det blivit bättre. Men övertramp sker hela tiden.

För att påminna mig om hur dessa journalister kan vara, så sitter på min anslagstavla en några år gammal löpsedel där historikern Dick Harisson hängs ut för att han ska ha sextrakasserat en kollega. Bredvid denna stora löpsedel sitter en liten notis från dagen efter, några kvadratcentimeter stor och publicerad långt bak i tidningen, där tidningen tar tillbaka uppgifterna...

Så kan det vara. Jag tror att det hänger ihop med att konkurrensen journalister emellan är knivskarp. Man måste leverera braskande historier, annars kan man bli av med sitt jobb. Och då kan man skarva, slarva med fakta, vantolka, avsiktligt missförstå.

Alla i branschen vet att Insider inte är ett seriöst granskande samhällsprogram, utan mer en skvallertidning i TV-format. Men det vet ju inte allmänheten, och jag funderade under påsken på om jag skulle gå vidare rättsligt på något sätt. Att på så lösa grunder försöka förstöra människors rykte är ju en form av förtal. Jag ser i Dagens Media att kollegan Gunnar Andrén (fp) anmält Insider till Granskningsnämnden.

Vid närmare eftertanke har jag kommit fram till att det inte är lönt att göra mer. Om Insider säger jag som den republikanske presidentkandidaten John McCain sa om en av sina rivaler: "Ge dig aldrig in i en brottningsmatch med en gris. Ni blir båda smutsiga, men grisen tycker att det är roligt."

onsdag 12 mars 2008

Obama i USA och tullen i Trelleborg

Deltog igår kväll i debatten i Riksdagen om de förestående neddragningarna på tullen. Det var en lång interpellationsdebatt, som inte var slut förrän klockan var över 11. Men den var viktig, och innebar sannolikt att regeringen nu fått ta tillbaka åtminstone en del av de stora sparbeting som man lagt på tullen.

Jag hade interpellerat speciellt om tullen i Trelleborg, där förslaget var att avveckla all fast personal - vid en av Skandinaviens största hamnar, och med vetskap om att uppskattningsvis 90 procent av all tung narkotika som kommer in i Sverige, kommer in via Skåne! Det var förstås ett huvudlöst förslag.

Det är emellertid inte bara Trelleborg som är illa ute. Mina kollegor från övriga Sverige vittnade i debatten om hur tullneddragningarna slår över hela landet.

Det fick till slut en pressad finansminister att göra en halvhjärtad vändning under galgen, och igår uttalade han sig i Dagens Eko, och lovade mer pengar.

Hut går alltså hem, till slut. Men vi kan inte ropa hej än. Några summor är inte nämnda, så tullens personal får sväva i ovisshet ytterligare någon månad. Läs mer i Trelleborgs Allehanda.

I övrigt rullar den amerikanska primärvalskampanjen vidare, ser jag i DN och SvD. Nu har Obama tagit två segrar till, i Wyoming och Mississippi. Det ger honom naturligtvis en förnyad vinnarstämpel, men det svänger fort. Det räcker inte att vinna i små delstater - man måste vinna de stora. Och det har Hillary Clinton hittills gjort. Om hon vinner i Pennsylvania 22 april, där hela 158 delegater står på spel, kommer det att bli svårt för Obama att hävda sig, även om han leder idag.

Jag såg f ö första delen av den franska dokumentären om paret Clinton på TV häromkvällen, och jag blev än mer övertygad om att Hillary Clinton är rätt kandidat för demokraterna. Det är trots allt inte bara yta, utan politiskt innehåll i hennes program. Och det är det som räknas.

onsdag 5 mars 2008

Clinton nu - Obama om 8 år?

För andra gången var Hillary Clinton nästan uträknad i primärvalen. (DN, SvD, SDS) Och för andra gången kommer hon tillbaka. Det verkar som om hon har ett större stöd än vad som visas i de otaliga opinionsundersökningarna som ju föregår varje nytt delstatsprimärval. Eller också blir vi lurade av mediedramaturgin: media vill gärna hjälpa Obama lite på traven för att få ett jämnare och mer spännande lopp, därför tenderar de till att vinkla till hans fördel.

Det är emellertid uppenbart att Clinton är hjälpt av sin starkare kampanjorganisation, även om hon för all del verkar ha mindre pengar kvar än Obama. Men pengar är inte allt, inte ens i amerikansk politik.

För egen del ser jag gärna att Clinton till slut tar hem nomineringen på den demokratiska sidan. Hon står för en mer ambitiös välfärdspolitik än Obama, med en omfattande reform för den katastrofala amerikanska hälso- och sjukvården som högsta prioritet. Visst kan man låta sig lockas av Obamas karisma och ungdom, men det är trots allt politiken som räknas.

Men Barack Obama leder fortfarande, och det blir ett jämnt race framöver. Till slut kan det vara upp till de s k superdelegaterna att avgöra, och de lutar förmodligen åt Clinton - särskilt nu efter hennes senaste segrar.

Det finns förstås de som drömmer om Barack Obama och Hillary Clinton som ett par i ett presidentval, som president- respektive vicepresidentkandidat. Det tror jag vore oklokt. Om Clinton vinner, bör hon istället ta någon som är starkt förankrad i sydstaterna som vicepresidentkandidat. Varför inte t ex John Edwards, som ju ställde upp tillsammans med Al Gore förra gången?

Barack Obama har ju framtiden för sig. Han borde ges chansen att stärka sig som politiker ytterligare en tid. Med Hillary Clinton i Vita Huset förhoppningsvis i två perioder, kan han komma tillbaka om 8 år.

John McCain blir emellertid en svår motståndare. Han vinner på den republikanska sidan bl a eftersom han visat integritet i förhållande till den sittande preidenten, och vågat hävda en egen uppfattning. Han har sin ålder emot sig, javisst, men de amerikanska väljarna behöver inte fästa något avseende vid det - som överallt annars är ju också den väljarkåren äldre nu än tidigare. Hans ålder kan ju t o m bli en fördel för honom.

Jag tycker att McCains politik är förfärlig, men han verkar vara en ganska intressant person. Och dessutom rolig. Om sin forna rival om nomineringen, Mitt Romney, ska han t ex ha sagt: "Man ska aldrig ge sig in i en brottningsmatch med en gris. Båda två blir smutsiga. Men grisen tycker att det är roligt."

måndag 3 mars 2008

Nu ligger bollen hos regeringen

Idag skriver jag och Bosse i DN om EU-fördraget och Vaxholmsdomen. I korthet är vår linje att socialdemokratin inte bör medverka till att ratificera EU-fördraget, förrän vi fått klart att EU inte tänker tillåta lönedumpning på det sätt EG-domstolen öppnade upp för i sitt domslut strax före jul.

Glädjande nog är det en debatt som sprider sig över Europa. Europafacket varnade i tisdags för att ratificeringen kan komma i fara, om inte EU åtgärdar effekterna av Vaxholmsdomen. På onsdag träffas Europafackets styrelse och ska då ta ställning till vilka krav man ska driva för att undanröja domen. Socialistgruppen i Europaparlamentet överväger att kräva att utstationeringsdirektivet rivs upp. Lönedumpning är tydligen redan en fråga i den irländska folkomröstningsdebatten.

Här i Sverige ökar också opinionen i det socialdemokratiska partiet. Jag deltog i en debatt i torsdags för Byggnads funtkionärer, och de vill naturligtvis att vi sätter hårt mot hårt. I Borås tog arbetarekommunen ett uttalande som följer upp beslutet i Lund - där är det Arne Kjörnsberg, tidigare bl a ordförande i både Riksdagens skatte- och finansutskott som tagit initiativet. I Trelleborg kommer också ett liknande uttalande att tas. Det är nog bara är början. Under våren kommer allt fler lokala partiorganisationer att uttala sig i den riktningen.

Gott så. Det vore bra om pressen nu kunde öka, både på europeiska institutioner och på den svenska regeringen att vidta åtgärder. Det finns de som kritiserar oss för att vi lyfter denna debatt först nu, i elfte timmen. Men faktum är ju att den inte skulle kunna lyfts tidigare: domen kom 18 december, 5 dagar efter det fördraget skrivits under. Innan dess hade ju många utgått ifrån att det nog skulle gå Byggnads väg , åtminstone hade generaladvokatens yttrande tytt på det.

Nu blev det tvärtom, och vi ställdes inför fullbordat faktum bara några dagar efter det att fördragsförhandlingarna formellt stängts. Skulle vi som vill se ett Europa som bygger på social sammanhållning, inte social dumpning, då bara slå oss till ro och konstatera att vi blivit lurade igen? Knappast. Processen är inte slut förrän fördraget ratificerats i alla medlemsländer.

Nu ser vi istället fram emot att regeringen skyndsamt utreder de svenska lagförändringar som måste tll, och förelägger dem Riksdagen tidigt i höst, samt att Europaparlamentet, ministerrådet och kommissionen agerar för att ändra EG-rätten på ett sådant sätt att domslutet kan rivas upp. Annars kan det bli ytterligare en knagglig resa fram mot ratificering i alla medlemsstater.