Till sakfrågan om utgiftstaken

SvD hade nosat upp Skånes partidistrikts rådslagssvar när det gäller jobben, och gjorde en stor affär av det i lördags. Tyvärr brydde man sig inte om sakfrågan särskilt mycket, utan fokuserade på att måla upp en konflikt mellan Mona Sahlin och delar av partiet.

Det är trist, men det är väl så borgerlig press gör nuförtiden. Ännu mer trist, och en smula oväntat, är att somliga partivänner numera också tolkar alla meningsskiljaktigheter i vårt parti som angrepp på Mona Sahlin. (SvD)

I sakfrågan är det vi säger inte särskilt dramatiskt. I princip är det detsamma som regeringens egen finanspolitiske rådgivare Lars Calmfors sa i en lördagsintervju under julhelgen. Så gott som alla ekonomer numera ansluter sig till synen att denna kris kommer att bli så djup att vi inte kan spara oss ur den. Vi måste investera oss ur den. Det är t ex därför Barack Obama nu skissar på ett stimulanspaket för USA på motsvarande hisnande 6 000-7 000 miljarder svenska kronor - och det trots att USA redan går med stora budgetunderskott.

Inspiration för sådana paket kommer bl a från nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman, som så gott som i varenda krönika i New York Times numera säger att denna kris kan liknas vid 30-talsdepressionen, och i likhet med den kan inte världen spara sig ur den. Vi måste ta några år av budgetunderskott för att vända krisen på arbetsmarknaden. Detta underskott får betalas tillbaka senare, under högkonjunktur.

Här i Sverige har denna diskussion lyfts av bl a Assar Lindbeck, men också som sagt av Lars Calmfors. Han pekade i sin lördagsintervju också på att det svenska systemet med utgiftstak kan vara ett problem idag: det gör att man inte kan vidta nödvändiga investeringar i t ex infrastruktur för att vända konjunkturen.

Liknande tankegångar fördes fram av LO-ekonomerna för några år sedan, som menade att man borde ha en slags "sysselsättningsmarginal" i budgetpolitiken, d v s möjliggöra ökade utgifter vid extraordinära lägen på arbetsmarknaden, för att förhindra en kraftig uppgång av arbetslösheten.

Vi är nu på väg in i ett år som kan bli ett arbetslöshetens stålbad på arbetsmarknaden. Tiotusentals människor kan bli av med sina jobb. Kostnaden för detta ska in under utgiftstaken, vilket kommer att leda till att andra statliga utgifter måste minska. Då kan staten tvingas säga upp personal, och därmed förvärra krisen ytterligare. Är det en klok politik?

Så: låt oss lämna denna ytliga personfokusering. Den här frågan är för viktig för det. Låt oss diskutera sakfrågan.

Massakern i Gaza

Vad ska man säga om ett militärt angrepp där man dagligen bombar skolor och marknader, och där merparten av dödsoffren är civila kvinnor och barn? Självförsvar? Nej!

Det är en massaker vi bevittnar, genomförd av den israeliska regeringen som ett inslag i valrörelsen och väl tajmad med ett maktvakuum i Washington. Det är så cyniskt så att man blir vansinnig.

Det finns inget försvar för ett sådant massivt övervåld som Israel nu tar till. Den beskjutning som Israel utsatts för från palestinska områden utgör bara en bråkdel av det våld som man nu går fram med i Gaza. Och palestinierna har folkrätten på sin sida: det är Israel som ockuperar, det är Israel som bygger ut bosättningar som successivt lägger under sig palestinsk mark.

Det Israels regering nu gör i Gaza är inget annat än mord på civila, för att uppnå inrikespolitiska mål. Det måste hela världen reagera mot.

SvD, DN)